Mer snack, mindre verkstad.

Jepp!

Här kommer ännu en av dessa j-la bloggar. Detta med bloggande, är det bara en ytterlighet av det individuella samhället som åtminstone jag påstår att vi lever i idag? Ett slags behov av att synas, att någon med VIPkort skall titta in i just min lilla elektroniska skrivarverkstad och genast utlova en tjänst som politisk kommentator på SVT, eller kanske recensentuppdrag på någon "creddig" indiepoptidning? Eller är det ett sätt att få uttrycka sina innersta känslor och tankar till världen i hopp om att få respons och uppmärksamhet, lite i stil med de pubertala utspel man gjorde i form av primalskrik - Ingen förstår mig!!

Under mina mest pessimistiska dagar då jag önskar oss tillbaka till ett pre-industriellt samhälle utan miljöförstöring och där inte överkonsumtion är ett mått på lycka (*) tror jag att bloggandet just är ett substitut för verkliga möten och djupare samtal mellan vänner och medmänniskor, någonting som tycks gått förlorat(?) Dagar då mungiporna är lite högre upp i mitt semifagra anlete blir dock bloggandet något trevligt och en dörr in i människors tankar och liv. Människor som jag aldrig skulle ha mött annars. Min hobbyschizofreni gör mig kluven.

- Men vadå, bloggande kan väl inte vara farligt i alla fall?
Kanske inte, men ibland känns det som det snackas så mycket och inget händer. (väl medveten om att jag kan skriva in mig i den gemenskapen) Jag kan se en fara/lättja/flathet i att nöja sig med att vädra sin åsikt, men aldrig gå till handling. Typexemplet är insändarsidan i den lokala blaskan som jag är uppväxt med. En klassiker är hur diverse insändarskribenter klagar till kommunala instanser om bristande snöskottning, sandning, gräsklippning etc. Varför ringer man inte då direkt till den ansvarige? Skönaste var dock den insändare härom dagen i den skånska upplagan av metro (Metro - tidningen för dig som tycker att mjölkförpackningen har för mkt text) som klagade på fenomenet insändare och förklarade hur fel det var. Nu kanske ni fattar vart inspirationen till denna text kom ; )

Hur som helst, här skall okynnesbloggas utan dess like. Skit samma om det är pretentiös självförverklingsnoja eller ett försök till att förbättra världen. Read it n´ weep!

* (ja ja, digerdöden och feodala herrar var nog inte så lajbans, men förstår du inte poängen så rekommenderar jag istället att läsa Ebba von Sydows rosadoftande livsstilsregler, hej då)