Saknad

Ibland sker det där som inte får hända. Livets grund står helt plötsligt inte på säker mark, puzzlet som börjar få motiv av ett livsöde saknar viktiga bitar och det går inte längre att tyda ut vad det skall bli.

För ett tag sedan gick en nära vän bort utan några som helst föraningar om vad som komma skulle ske, mitt i livet med så mycket kvar att ge. Först nu inser jag hur mycket han betytt för mig, hur det har format mitt liv, vem jag är idag och hur mycket jag har att tacka honom för. Samtidigt kommer frågorna; varför gjorde jag aldrig det - insåg hans storhet och tackade honom för det?

I den första sorgens förtvivlan blir allt så destruktivt, man anklagar sig själv för att inte gjort nog och inte satt värde på det den bortgångne vännen gjort och sagt. Med lite distans och efter att gråtit i x antal timmar kan jag nu ändå komma ihåg de stunder vi hade och att jag nog gjort en hel del för att värna om vår vänskap och hans välmående. Men, som alltid, finns det inga gränser på hur god, snäll och ödmjuk man kan vara. Inget kan tyckas vara nog.

Varför är det så? Att man så ofta inser saker i efterhand? Saker som egentligen är så självklara - att ta hand om sina nära o kära och förklara hur man älskar dem, att stötta sin vän i de svåra stunderna, att ringa sin gamla mormor, att dra ihop ett gäng kompisar o sparka boll istället för att låsa in sig i sin hyreskasern med sit-comrepriser som inte var speciellt roliga ens första gången du såg dem. Att sätta andra i det första rummet lite oftare.

Min bortgångne kamrat var en sådan människa, en som satte andra framför sig själv, kanske lite väl mycket tom. Hur som helst fanns han alltid där, med tid och kärlek. En egenskap att var a avundsjuk på, en egenskap som jag kommer att sakna och inte ser allt för ofta. Att kunna känna empati och sätta sig in i andras situationer var min kompis expert på. Han var t.ex. en av de få jag vet som verkligen gjort slag i saken och förverkligat en Karl-Bertil Jonsson jul - inga julklappar utan istället en rejäl gåva till stadsmissionen och de behövande. Symptomatiskt är hur den första sökträffen jag fick på google, när jag sökte på nätet på hans namn, var en insättning till de bortgångna i tsunamikatastrofen.

Nu har han gått bort själv och världen har förlorat en av de mest godhjärtade människor som satt sin fot på jordens yta.

Du finns för alltid i mitt hjärta och jag hoppas att jag kan fortsätta att förmedla den empati och kärlek som du var expert på till omvärlden.

Saknar dig.