Tro inte att du är sjuk för då jävlar

Idag kom statsbudgeten. Joråserrusåattdä! Jag kan inte hymla med att jag har få gemensamma åsikter med sittande regering, men å andra sidan hade jag ganska många negationer till Göran Perssonväldet med. Jag tycker även att Borg verkar vara en ekonom som faktiskt ser till att budget går ihop och att det är ordning och reda på torpet, samt att det finns vissa smulor av tänkvärda beslut och åsikter exempelvis när det gäller försvarsmakten. Ideologiskt är vi dock på helt olika planhalvor vilket visade sig idag. Det finns mycket att diskutera kring budgeten exempelvis fastighetsskatten "avskaffande", men det som gör mig riktigt upprörd är synen på långtidsarbetslösa, karensdagar och annat relaterat till sjukdom.*1 Även synen på arbetslöshetersättning m.m. är jag definitivt emot. Här följer mina argument för detta

Det finns en myt om att det går omkring drösvis med människor som är sjukskrivna (och arbetslösa) för att de inte vill arbeta utan tycker att det är skönt att gå hemma o dröna. Jag är inte dummare än att jag också tror att det visst finns sådana människor och jag tycker heller inte att det är värst moraliskt för att inte säga rent förkastligt att agera så. Inte heller är det kul att finansiera sådana samhällsparasiter via skattsedeln. MEN, ska huvudparten av de sjukskrivna behöva lida för det? Tror verkligen borgerligheten inte att de flesta människor vill ha socialt samliv, en högre status i samhället m.m. som ett arbete ger? På något sätt leker Borg och Reinfeldt häxdoktorer och tror att ekonomiska incitament gör människor friskare. Jag tror säkert att sjukskrivningarna kommer att gå ned, men jag tror inte att det beror på att folk blir friskare utan för att man blir tvingad för att kunna överleva. Alltså; folk går till jobbet fastän de är sjuka och mår ännu sämre. Detta är helt enkelt ytterligare en nedmontering av det sociala skyddsnät som vi tidigare hade i Sverige.

Dock ska jag inte vara enögd utan tycker väl att hanteringen av långtidssjukskrivna inte var bra förr heller och att det säkert finns folk som enligt borgerlig modell genom arbetsträning och en gradvis inslussning åtminstone delvis kan komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det initiativet kan jag ge borgarna plus förr. Dock kvarstår det väldigt många människor som faktiskt inte kan göra detta utan är utbrända, socialt utslagna, psykiskt sjuka eller vad det nu kan vara. Jag är helt emot att denna grupp skall straffas enligt kollektiv bestraffningsmodell. Speciellt förbannad kan jag bli på skenheligheten som råder inom dessa moraliska frågor. Det så kallade "vabbandet"*2 [vård av sjukt barn] är enligt kompisar som tagit klivit in på arbetsmarknaden en verksamhet som är övervägande stor på fredagar. Dra dina slutsatser själv. Skattesmitning är också ett fenomen som är rätt så utbrett och även till viss del är informellt accepterat inom exempelvis hantverkargebitet. Jag kan inte kasta första stenen här heller. Ett annat exempel på skattemoral är den utbredda piratkopieringen som bara inom EU ger förlorade skatteintäkter på 140 miljarder kronor varje år. Det finns alltså en acceptans för en verksamhet som större delen av Sveriges medborgare håller på med och förmodligen gör fantastiskt mycket större hål i samhällskassan än sjukskrivningar. Enligt mig finns det här paradoxer som är skenheligare än en etisk vegetarian på McDonalds. Det känns som att många vill ha sjukersättning när de är sjuka, för de är ju sjuka på "riktigt", men inte tänker de bidra till andras sjukersättning för det är ju bara ett gäng med hypokondriker och mytomaner.

Skall vi ha ett socialt skyddsnät av rang i detta land så kommer det alltid finnas fuskare som parasiterar systemet. Här har vi då ett val där jag vet vart jag står sju dagar i veckan. Dock retar det självklart skattehatande nyliberaler att det finns människor som spenderar "deras" pengar. Men jag kan också hata, t.ex. direktörer och andra skrupelfria varianter av homo sapiens som fifflar med dubbel bokföring, utnyttjar alla kryphål inklusive de tveksamt lagliga för att undhålla så många pengar som möjligt från de som inte har ett eget varuhus. Detta är inget jag är stolt över, men någonstans går min deliberativa förmåga över i rena känslor och rentav humanism.


*1; bl.a. innebar den nya statsbudgeten detta:
- Maximal längd för deltidsarbetslöshet blir 75 dagar.
- Dagens fem karensdagar ökas till sju.
- För långtidssjukskrivna sänks ersättningen från 80 till 75 procent.
- Den sjukpenninggrundande inkomsten sänks genom att den ska multipliceras med faktorn 0,97.

*2; Jag såg att förskola och skola nu skall jaga "vabbare" genom att skriva intyg på att barnet verkligen varit sjukt.
Invändning 1; hur f-n vet man om barnet är sjukt eller bara hemma o göttar sig med sin "ledige" förälder?
Invändning 2; är det en bra idé att utnyttja pedagogers kompetens till att skriva intyg istället för att var med barnen/eleverna. Rimmar det med Björklunds skolvision?
Invändning 3; vilken relation/attityd skapar detta mellan/till skolan och föräldrarna? Mängder av pedagogisk visar på att detta är en av de största faktorerna på hur eleverna klarar sig i skolan.