Vad är det med oss?

Dagens spaning: lösningen finns där ute!!

Igår läste jag/hörde på radion/såg på TV:n (minns inte vilket det var) att folk i stor utsträckning börjat ta kurser i föräldraskap. Okej, det kanske jag borde tycka är bra då jag inte är mycket för det curlingföräldraskap som verkar vara rådande norm i samhället av idag. Men det gör jag inte! Anledningen till detta är att jag är starkt kritisk mot att vi mer och mer verkar luta oss mot att andra skall göra jobbet och att vi verkar ha en fördummande uppfattning om oss själva. Föräldraskapet måste väl ändå i ganska hög utsträckning vara en medfödd insikt? Inte behöver vi gå en kurs för att förstå att det är bra att sätta tydliga gränser, att servera hemlagad mat, att ge barnen kärlek, att det inte är okej att slå grannbarnen, att motion inte innebär att gå mellan skafferiet och datorn osv. Visst kan vi ta hjälp av andra, men måste någon göra profit på det för att det skall vara "bra"? Ta supernanny och liknande program - de föräldrarna måste ju för övrigt ha glömt hjärnan på BB - inte kommer dessa nutida ammor med någon raketforskning direkt, det är ju kunskap som vi haft i generationer och som antagligen lejonparten av min generations mammor (och kanske pappor, men jag tycker nog att mammorna kan ta åt sig största äran) kunnat berätta över en kopp kaffe.

Jag anar en attityd där vi ser oss själva som zombies som lallar omkring som offer för samhället (eller kanske strukturen om vi skall prata sociologispråk), helt oförmögna att tänka och tro på oss själva. Jo, om det kommer en snubbe i kavaj, t-shirt o jeans som droppar lite klyschor om förverkligande och mässar det i en föreläsningssal och debiterar var och en 499:- (exklusive moms, men inklusive fika). - Uh va bra han är, jag känner mig mycket starkare nu. MEN FÖR HELVETE! Har vi kommit till en punkt där vi är så snåla med beröm och uppmuntring att vi måste ta till professionell hjälp? Har vi avskaffat den djupare nivån av vänskap till fördel för att kunna prata skitsnack över msn eller smsa tvåradingar?

På något sätt känns det som om vi har tappat tron på oss själva, inte vet jag vad det beror på, men jag har mina aningar. En individualism där vi inte längre har någon slags kollektiv känsla gör oss allt mer ensamma samtidigt som kravet på att ständigt vara någon där du alltid förväntas vara nåbar och komma med fräcka kommentarer och smileygubbar gör oss stressade och helt enkelt glömmer bort att reflektera över högre värden och paradoxalt nog våra individuella älsklingar. Tron på att någon annan har svaret i världen utanför - om du bara har råd att ta den kursen - verkar vara en vanlig attityd. Vi konsumerar i livscoacher, veckotidningar som dröser över av äppelkäcka förnumstiga råd som någon gjort en affärsidé av, och tvprogram som påstår att de har svaret på vad meningen med livet är (en fråga som filosofer brottats med i evigheter). Mitt nuvarande personliga hatprogram är Nyberg o Thörnblom - urk!

Min framtidsvision: allt tänkande som inte sköts av förlängda märgen kommer att kunna köpas till högstbjudande, på NK inslaget i en posch shoppingbag, på ICA i storpack inklusive ett politiskt åsiktspaket; höger eller vänster - bara att välja.