Skolkatalogen är här...igen!

Kommer ni ihåg hur det var på högstadiet, ja kanske på gymnasiet också? Skolfotografen med sin överkammade flint stod där o försökte få dig och dina klasskamrater att le och inte demonstrera ert fulaste finger. "Säg ost!", försökte han med för att flirta med den ironiska 90-talsynglingen. En del försökte vara snygga och putade med sina läppar, andra skulle vara tokroliga och göra en grimasch och en del försökte på sitt mest bredbenta sätt demonstrera sin nyfunna manlighet genom en hård min som mest resulterade i att man såg ut som man hade ont någonstans. Det hemskaste som kunde hända var dock om du var sjuk eller bortrest, eller kanske om du blundade eller att fotografen lurade dig till att skratta så att du såg "mongo" ut.

Hur som helst damp skolkatalogen ned någon gång i november och där började sorteringsprocessen och studerandet i vad alla hette och vart de kom ifrån. Fanns du inte i skolkatalogen så fanns du heller inte verkliga livet. Det var där det sociala livet började.

Nu är den här igen fast den heter inte längre skolkatalogen, den heter Facebook. Där kan du visa upp dig från din tokroligaste sida. Där kan du ta reda på vad alla heter och gör. Fantastiskt!!

Nu fattas bara rasthallen. Äh det var inget - MSN har nog fyllt den funktionen.

Kungen, facebook o myspace

Läste en så sjukt bra Berglinare idag. I och för sig är han ju alltid bra, men den här fick mig att tänka vidare. Stripen handlade om Facebook, msn, mail o allt annat som vi gladeligen lägger halva livet på. Själva substansen var dock huruvida någon räknat ut samhällsvinsten på datoriseringen. Ni vet, staten räknar ju ut huruvida ett vägbygge eller något dylikt blir samhällsekonomiskt hållbart. Även en sådan faktor som antal räddade människoliv kan räknas på, vilket motorcyklister fått veta genom införandet av mitträcken (vilket resulterar i köttfärs à la knutte).

Här handlar det dock om tid - i detta fall stämmer nog devisen om att tid är pengar - och pengar. Tid som läggs på Facebook, ett överdrivet mailande och sedermera väntande på mailsvar (istället för att ringa och begagna sig av det bortglömda kommunikationsalternativet direktkommunikation), diverse surfande på ej jobbrelaterade siter, Youtubegluttande etc. Ett australiensiskt företag har uppskattat att enbart Facebook kostar de australiensiska företagen ca 27 miljarder kronor i förlorad produktivitet. Spännande. Jag undrar personligen hur mycket bredbandssatsningen kostade de svenska företagen. Eller vann man? Ja vissa företag gjorde det definitivt, andra kanske inte, men det vore skojigt att se hur ett samhälle i stort påverkas av en sådan social och ekonomisk revolution som Internets intåg i gemene mans hem och kontor faktiskt var/är.

Internet som socialt verktyg finner jag hur som helst rätt imponerande. Worldwide-instant-censurfritt (nåja). Att kunna interagera med människor i en liten bergsby i Peru är ju ganska häftigt, fast just det ja, det kunde man redan på 20-talet (eller när nu Atlantkabeln las på plats). Hur som helst det är ganska smidigt. Internet är ju också ett fint ställe att ventilera åsikter i och påverka. Eller? En rysk kvinna, jag tror hon var forskare eller kanske journalist, påstod att folk tappat tron och intresse för politisk aktivitet. Att det surras på nätet är inget som någon kommer förbi, men när det blir surr i former av *lol* ; ) *brb* och den typ av diskussion leder det inte till någon deliberation (*) och inte heller någon påverkan. Sedan kan vi även fråga oss om t.ex. denna blogg leder till någon större påverkan eller kan sägas vara en politisk aktivitet. Den politiska agendan sätts ändå av politiker, mediaorgan och allt mer storföretag vilket borde föranleda mig till att exempelvis ringa någon av dessa eller kanske t.o.m. göra ett besök. Läsare av denna blogg (alla tre) vet med sig att jag inte diggar miljöförstörande element som exempelvis onödiga förpackningar. En tanke jag länge haft är att i min matbutik vid hyllan, alternativt efter kassan, avlägsna de förpackningar jag finner onödiga och sedan i protest lämna dem där. Men jag sitter istället och skriver på min blogg och lämnar kommentarer på diverse tidningars debattsidor (på Internet så klart) - ett slags avlatsbrev där jag kan döva mitt samvete genom att klaga på hur illa folk beter sig. (märk ironin)

Detta finner jag rätt skrämmande. Är det så att vi har stängt in våra åsikter i ett forum som i och för sig når hela världen, men är negligerbart för de som bestämmer? Och än mer skrämmande, har vi tappat tron på kontrollen över våra egna liv? Nöjer vi oss med att sitta o ta emot beslut som vi inte gillar och endast utnyttja våra demokratiska rättigheter på valdagen vart fjärde år?

Hm, detta mynnade visst ut i massa uppslag för nya bloggar. Bäst att sätta punkt och återkomma efter lite reflektion, något jag för övrigt uppmuntrar exempelvis beslutsfattare och allmänna besseerwissrar att göra.

(*) Deliberation = Ett slags progressivt samtal där konsensus utan kompromisser är det ideala.