Ganska ofta kan jag känna mig som en bakåtsträvare med en slags "det var bättre förr"-mentalitet trots att jag egentligen inte gillar det tänkandet. Ibland är det dock svårt att undvika. Senast var när jag åkte tåg hem till Gbg från Arvika, en ganska trevlig resa (om man undantar väntetiden i Kil) på drygt tre timmar. Alldeles lagom för att hinna igenom några kapitel i en bok, lyssna på en P3dokumentär och ta en lur - avkoppling helt enkelt. Ok here we go!
Jag kliver på Intercitytåget i Kil och hamnar vid en sån där plats med bord, ett sånt med plats för fyra du vet? Nu var vi bara två och kunde därför båda två sträcka ut benen. Ahh, gött! Jag tar en zip av mitt kaffe och slår upp kapitel 4 i min bok.
"-I LIKE TO MOH MOH!!"
- Men va i helvete? Tydligen tycker min okände resekamrat att animerade kossor med Creutzfeldt-Jakobs sjukdom är värt 50 spänn i månaden och har gärna ljudnivån på sin mobil inställd på annoying-like-hell. Ja, ja åter till boken.
"- Å då sa jag till han ba, du är ju liksom...ah precis....han är ju bara...va?...ha ha...äre sant?"
Uppenbarligen hade jag bokat biljett i kupén för människor som
är relationsexhibitionister och inget annat vill än att resten av världen skall veta vad som hände med senaste krogragget. Min mentala resväska har dock fortfarande lite tålamod kvar så jag sätter sonika på en P3dokumentär i mina hörlurar, det borde överrösta tjattret. Nja, resultatet är väl inte jättebra, men ok; ingen idé att slösa negativ energi på det där, som min bror som är hög på livsstilsprofeter kanske skulle sagt? Ser dock att estet-tjejen bredvid mig som försöker teckna i ett sådant där dyrt skissblock, ni vet ett sånt som gör att alla tror att man är proffs, skickar en hel del onda ögon på min telefononanerande granne. Detta faktum ökar då min irritation och gör mig mer och mer övertygad att jag inte är mossig o tråkig, utan att man faktiskt kan kräva ett visst mått av lugn och ro på en tågresa.
Nå väl, mobilmissbrukaren stiger av i Trollhättan och jag ser fram emot en timme av kontemplation sista biten till Gbg. För att liksom konstituera att det är att gött o åka tåg under tystnad letar jag efter en blick i förstånd med den lille konstnärskan. Och vad händer då? En atmosfär av dålig smak som bara en distad ringsignal av något jävla drakar och demoner influerat rockband kan ge fyller rummet. När jag inser att det är estet-tjejens telefon som ringer ger jag upp. Jag är omringad av en värld som fullständigt skiter i andra människor så länge de kan ge ett sken av att betyda något för någon. - Åh det ringer till mig. Självklart måste jag svara o prata länge så in i helvete och diktera upp en värld för de närvarande att någon egentligen bryr sig om jag lever eller dör.
Allright, det var den bittra verkligheten. Nu till den bittra analysen.
Hur blev det så här? Eller har det alltid varit så här, bara det att massirritations-verktygen inte funnits fullt ut förr? I beg to differ. I världen som jag ser den går inte lika ofta tanken till den andre och hur de mår av mitt handlande som jag upplever att det gjordes förr. Eller har jag fel? Skulle det pratats lika ogenerat och högljutt om vad som helst om mobiltelefonen blivit gemene mans egendom för 20 år sedan? Självklart har det alltid funits sociopater som saknar så väl uppfostran som ödmjukhet, men jag tycker mig ändå se en tendens till att det individuella välmåendet alltid går före att visa hänsyn eller ödmjukhet för sin omgivning. Mobilpratandet är en yttring av detta, men det finns fler.
I mina studier till lärare är jag ute och praktiserar på diverse skolor. Där har jag som passiv åskådare ofta sett hur elever saknar de sociala koder som skiljer människorna åt från djuren. Jag, jag, jag. Se mig, mig, mig. Att verka inom ett kollektiv och därmed ibland låta andras behov gå före sina egna verkar vara färdigheter som många inte har med sig. Min upplevelse är att det skall spelas Allan Ballan oftare och av fler än vad jag minns från min egen skolgång. Jag säger inte att det inte skulle spelas Allan Ballan när jag gick i skolan, men jag vågar ändå påstå att det verkar finnas ett behov som är större än förr. Och gärna på andras bekostnad.
Empati, ödmjukhet, hänsyn, respekt. Är det ute? Är idealen personlig framgång what so ever? Kan det vara så att vi lever i en mediavärld där man måste synliggöras och vara någon viktig? Är det därför som vi blir rastlösa om det inte ringer i vår mobiltelefon? Är det ett mått av självkänsla att genom offentliga mobilsamtal kunge att man faktiskt har vänner och ett intressant liv?
Eller fattar jag ingenting och är en kvarleva av förlegade ideal?
På återseende i ämnet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar