Ett av de diskussionsämnen som ständigt återkommer så väl i min egna interna tankesmedja, som bland de härliga stunder av vishet som bara uppstår när ett gäng kompisar delar på en platta starköl, är karriär och livssituation. Kanske inte i just de termerna utan snarare i diskussioner om huspriser, löneutveckling beroende bostadsort etc.
Senast ämnet kom upp var i fredags på en irländsk pub (guiness makes you talk). Bl.a. kom min vän P med ett inlägg om det ekonomiskt idiotiska i att utbilda sig till akademiker. Tydligen hade han läst en artikel som visade att om man räknar med förlorad inkomst, återbetalning av studielån m.m. så har man i ekonomiska termer möjligtvis kommit ikapp runt 50-årsåldern, jämfört med att man exempelvis börjat jobba på en industri direkt efter gymnasiet. Detta gällde dock bara vissa grupper som civilingenjörer, läkare m.fl. De tre akademikerna, inklusive mig, som satt runt bordet tyckte dock att det var värt det - pengar är inte allt.
Nä just det; "pengar är inte allt". Men vad är egentligen något? Vad har betydelse i vårt liv? Varför jobbar man? Är det för att kunna konsumera ännu mer hemelektronik, eller är konsumtionen ett svepskäl för att kunna jobba? Är det livet på en pinne att jobba 08-17 och sedan spendera helgen med att försöka vila upp sin kropp och hjärna för att orka gå till jobbet på måndag morgon igen?
För mig är dessa frågor en klurig nöt att knäcka. Med tre terminer kvar av lärarutbildningen börjar steget till vuxenvärlden bli jobbigt nära. Nog för att jag kännt mig vuxen om inte gammal länge nog, men att forma ett liv där man styrs av en vardag, fasta rutiner, en stor investering i ett hus, eventuella barn m.m skrämmer mig. Hur vill jag att mitt liv skall se ut? Helt uppenbart är att pengar inte är en direkt prioriterad drivkraft, annars får jag nog idiotförklara mitt studieval. Närhet till kompisar kanske är viktigt, men jag kan ju inte bestämma vart de skall bo resten av livet? Eller är det ett hus på landet som är lycka, ja då kan jag ju definitivt inte bo kvar i den här delen av landet för då lär det bli 08-22 om de amorteringarna skall klaras av. Suck!
Något som jag däremot definitivt vet, det är att jag skall leva varje dag. Detta då jag har träffat en hel del människor som i denna stund har ångest - semestern är nämligen slut. Och det är klart att det kan vara jobbigt om man jobbar enbart för att tjäna pengar och inte gillar sitt jobb. Här någonstans ligger också kontentan i ovanstående text; att leva ett liv där större delen av året går ut på att dra in brödfödan är inget för mig. Speciellt inte om brödfödan inkluderar en massa onödigt krafs som låt oss säga ett dubbelgarage, dvdspelare i nackstödet, trisslotter, grand canariaresa för att orka gå till jobbet etc.
Avvägningen mellan livskvalité och vad som är nödvändigt i materiella tillgångar (och om det är nödvändigt alls) verkar för mig vara en slags formel till hur man skall forma sitt liv. Men vart köper man den formelsamlingen? Någon som har ett tips?
2 kommentarer:
I en undersökning i USA (naturligtvis) hade man frågat x antal personer om vad de ansåg skulle göra dem lyckliga.Många svarade pengar med andra tyckte att familjeliv och vänner var ett värde på lycka.
Några år senare gjorde man ytterligare en undersökning med samma människor som deltog i den första.
Då visade det sig att de som värnade om den sociala delen i sitt liv kände sig lyckligare än de hade gjort vid förra utfrågningen.
De som hade talat sig varma om fördelen med en ekonomisk platå för att nå lycka tjänade alla betydligt mer pengar nu än då men nästan ingen ansåg sig vara lyckligare.
Kontentan är väl att pengar kan göra mycket i vardagen smidigare och lättare men lyckligare blir man fan inte.
Det är nog precis som Tommy säger. Sen tror jag dock att lagom är bäst och visst fan jobbar jag för att få pengar! Gärna till materiella ting, gärna för att få se lite mer.
Å andra sidan gillar jag mitt jobb, så det händer att jag jobbar gratis också. En klurig nöt, minst sagt.
Skicka en kommentar