Min bror, som liksom jag fyller nätet med personlig hybris (svenska för blogg), skrev för några dagar sedan om en snubbe som bestämt sig för att bli "världens bäste förlorare" efter att ha konstaterat att han, enligt amerikansk taxonomi, sög på alla sporter han provade på. Han blev alltså en sådan där människa som va-han-nu-hette i "Fint tillsammans" som jublade när det andra laget gjorde mål. Obegripligt för de flesta med den självbevarelsedrift som evolutionen inprogrammmerat i oss, men som så klart beredde denna proffsförlorare en hel massa glädje istället för ångest när han tydligt var oförmögen att vinna ens en omgång bôllkacken.* Vissa av oss skulle nog genast idiotförklarat denna man - tänk dig att du spelat en final i en cupmatch, du har precis gjort det avgörande självmålet och har hela nederlaget på dina axlar. Då kommer denna glädjens profet med en moet chandon och föreslår att ni skall skåla med motståndarlaget. Tro mig - ritualmord kan motiveras för mindre än så.
Hur som helst kom jag att tänka på hur just dumhet verkar vara en ren frälsning ibland. När jag och andra med mig ryser av ångest och rädsla inför forskarrapporter om klimatförändringar och andra miljöförändringar ruskar andra på huvudet och säger saker som "jag tror inte på det där". Andra fördelar med att vara dum är att man har så bra lösningar på svåra problem. Dilbertdinosaurien ger ett lysande prov på detta när han löser världssvälten genom att föreslå att alla afrikaner ska flytta till Europa (kanske inte en så dum tanke ändå?). Ett fantastiskt uttalande på detta tema är ju Marie Antoinettes respons på rapporterna om att de franska bönderna inte hade något bröd och därmed svalt:
-Varför äter de inte bakelser? Låt dem äta bakelser!
Huruvida den franska drottningen verkligen sagt detta har säkert diskuterats till oändlighet av frankofiler, men skit samma - det speglar det geniala i att vara ovetande. Ur ett lycklighetsperspektiv det vill säga. För verkar det inte allt för ofta vara ganska skönt att ha enkla nöjen som inte kräver någon större intellektuell förmåga? Att åka raggarvarv, spela Bingolotto m.m. Den brittiske filosofen John Stuart Mill ägnade många tankar åt detta ämne - "lägre" njutningar (enligt dennes benämning) är ju så mycket enklare att tillfredsställa än högre. Skulle då de vara sämre än "högre" njutningar? Ja tydligen tyckte han det. Hellre vara en missnöjd sokrates än en glad gris var hans paroll, för grisen vet bara en sida (de lägre njutningarna). Ja, ja, inte vet jag om jag håller med till 100 %, men det är enligt mig ett ganska spännande ämne. Speciellt nu när jag är i den åldern att jag skall börja forma mitt liv och på sätt och vis måste konkretisera vad det är som gör mig lycklig. Vad är mina höga njutningar, och som sagt; finns det högre och lägre njutningar? Visst kan en god måltid ge mig ett stort endorfinrus, men krävs det kanske mer än så för att bli nöjd?
Tänk om man vore lite dummare. Vad gôtt skulle det inte vara att slippa grubbla på sådant här? Men samtidigt, är det inte lite kul också? Lite skit rensar magen säger man, kanske är det så med hjärnan också? Att ett visst motstånd lyfter en till högre höjder? Hm, meningslös hobbyfilosofi eller ett spännande ämne?
*Bôllkacken= en extremt skojig lek som förgyllt min uppväxt med diverse diskussioner om regelvidrigheter och även lagt grunden till ren pennalism. Besläktat med "bollen i burken" och annan utslagningsverksamhet förklätt i lekens dräkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar