Ferdinand für alle

I dagens tidningsskörd (ok då, websidor publicerade av tidningsutgivare) hittade jag en riktigt skojig grej. Skojig i bemärkelsen ofattbar, sanslös, Va?! etc. Det hela handlade om något som heter "krystgåva" [push present] och är en present som nyförlösta mammor ska få efter förlossningen - lite i stil med en industriarbetare som avtackas efter 50 år på fabriken med en guldrova. Lika lite som en arbetare behöver en guldrova tycker jag mig tro att en alldeles färsk mamma behöver en krystgåva. Att ha slitit ett helt liv på en fabrik borde rimligtvis betyda att pensionens lata dagar ses som den stora vinsten. I nybliven mamma-fallet borde självklart ett barn vara gott nog. "Att få ett barn är den största gåvan man kan få" sägs det, och utan att ha ett uns av erfarenhet tror jag nog att det också är så.

Vad ska man då med en krystgåva till? Inte för att jag missunnar nyblivna mammor och inte är jag heller speciellt sugen på att krysta fram något som väger 3-5 kilo ur vilken kroppsöppning det än må vara, men ändå? Visst kan man ge sin fru/sambo/partner en gåva för att man älskar henne och att det kan vara en fin uppmuntran och ger henne en känsla av lite glamour när sömnlösa nätter och blöjbytesvardagen tar överhanden. Men själva krystandet har väl ändå en naturlig present som står över både diamanter och spabehandlingar?

Ovanstående var en ganska lång inledning på ett inlägg jag tänkt skriva länge. Det hela handlar om något som jag döpt till The Ferdinand Way (om jag skulle få för mig att åka omkring i kavaj, tshirt o jeans och fakturera föreläsningar så är det en ganska catchy slogan) eller snarare avsaknaden av den. TFW är baserat på den där tjuren som lyckas med att varenda julafton sticka sig på en humla fast jag veterligen aldrig sett en gadd på en humla. Ferdinand sitter mest på dagarna och har det gött, inte för att han är lat och apatisk, nej för att han har hittat någonting som han gillar skarpt och det räcker med det. De andra yrar omkring och försöker träna och fightas för att nå ett mål som de tror är det de vill ha. Men Ferdinand skiter i det. Han är nöjd med att ha hittat det stora i det lilla.

I vår omvärld tycker jag mig se att vi saknar TFW i mångt och mycket. Inte för att det är fel att ha mål och drömmar, men att likt tjurarna springa planlöst omkring och sikta på något som vi tror är bra är för oss, samtidigt som vi kanske missar det lilla som betyder något är bara knasigt. Det ska vara mer, större och bättre. Det räcker inte med en 42" plattTV, nej det ska vara plasmaskärm så stor att vi måste sätta soffan längre bak för att kunna se hela bilden (jo det är sanning, jag har sett det). Det räcker inte heller med att föda ett barn, nej det skall vara en diamantring också. Kanske en nanny också så man slipper se sitt barn och kan göra karriär istället?

Vi skall hela tiden se framåt, skapa visioner och mål - som om inget duger som det är idag. Kanske är det inte så konstigt i ett dunderrationaliserat samhälle där ingenting får ta den tid det egentligen tar. Arbetstillfällen försvinner och därmed måste vi hitta på nya grejer att producera för att skapa arbete, skolan måste utöka för att skaffa sig en skolpeng och därmed ekonomi, alla kommuner skall ha lärosäten för att locka så mycket folk som möjligt etc. Få vågar vara små eller vara nöjda med vad de är eller har.
-Bakåtsträvare, väser entreprenörssamhället till dem medan de planerar för återuppbyggandet av Babels torn. - Hur ska man skapa tillväxt på det sättet? Ja det kan man fråga sig.

I min vision (för att vara lite paradoxal) vinner Ferdinand. När mätarna gått i topp och inga saker längre går att köpa, ja då är de som nöjer sig med att lukta på blommorna eller sniffa på sitt nyfödda barn garanterat världens lyckligaste.

Fördelen med att vara dum

Min bror, som liksom jag fyller nätet med personlig hybris (svenska för blogg), skrev för några dagar sedan om en snubbe som bestämt sig för att bli "världens bäste förlorare" efter att ha konstaterat att han, enligt amerikansk taxonomi, sög på alla sporter han provade på. Han blev alltså en sådan där människa som va-han-nu-hette i "Fint tillsammans" som jublade när det andra laget gjorde mål. Obegripligt för de flesta med den självbevarelsedrift som evolutionen inprogrammmerat i oss, men som så klart beredde denna proffsförlorare en hel massa glädje istället för ångest när han tydligt var oförmögen att vinna ens en omgång bôllkacken.* Vissa av oss skulle nog genast idiotförklarat denna man - tänk dig att du spelat en final i en cupmatch, du har precis gjort det avgörande självmålet och har hela nederlaget på dina axlar. Då kommer denna glädjens profet med en moet chandon och föreslår att ni skall skåla med motståndarlaget. Tro mig - ritualmord kan motiveras för mindre än så.

Hur som helst kom jag att tänka på hur just dumhet verkar vara en ren frälsning ibland. När jag och andra med mig ryser av ångest och rädsla inför forskarrapporter om klimatförändringar och andra miljöförändringar ruskar andra på huvudet och säger saker som "jag tror inte på det där". Andra fördelar med att vara dum är att man har så bra lösningar på svåra problem. Dilbertdinosaurien ger ett lysande prov på detta när han löser världssvälten genom att föreslå att alla afrikaner ska flytta till Europa (kanske inte en så dum tanke ändå?). Ett fantastiskt uttalande på detta tema är ju Marie Antoinettes respons på rapporterna om att de franska bönderna inte hade något bröd och därmed svalt:

-Varför äter de inte bakelser? Låt dem äta bakelser!

Huruvida den franska drottningen verkligen sagt detta har säkert diskuterats till oändlighet av frankofiler, men skit samma - det speglar det geniala i att vara ovetande. Ur ett lycklighetsperspektiv det vill säga. För verkar det inte allt för ofta vara ganska skönt att ha enkla nöjen som inte kräver någon större intellektuell förmåga? Att åka raggarvarv, spela Bingolotto m.m. Den brittiske filosofen John Stuart Mill ägnade många tankar åt detta ämne - "lägre" njutningar (enligt dennes benämning) är ju så mycket enklare att tillfredsställa än högre. Skulle då de vara sämre än "högre" njutningar? Ja tydligen tyckte han det. Hellre vara en missnöjd sokrates än en glad gris var hans paroll, för grisen vet bara en sida (de lägre njutningarna). Ja, ja, inte vet jag om jag håller med till 100 %, men det är enligt mig ett ganska spännande ämne. Speciellt nu när jag är i den åldern att jag skall börja forma mitt liv och på sätt och vis måste konkretisera vad det är som gör mig lycklig. Vad är mina höga njutningar, och som sagt; finns det högre och lägre njutningar? Visst kan en god måltid ge mig ett stort endorfinrus, men krävs det kanske mer än så för att bli nöjd?

Tänk om man vore lite dummare. Vad gôtt skulle det inte vara att slippa grubbla på sådant här? Men samtidigt, är det inte lite kul också? Lite skit rensar magen säger man, kanske är det så med hjärnan också? Att ett visst motstånd lyfter en till högre höjder? Hm, meningslös hobbyfilosofi eller ett spännande ämne?

*Bôllkacken= en extremt skojig lek som förgyllt min uppväxt med diverse diskussioner om regelvidrigheter och även lagt grunden till ren pennalism. Besläktat med "bollen i burken" och annan utslagningsverksamhet förklätt i lekens dräkt.