För en månad sen började jag dela med mig lite av mina funderingar om vad som egentligen är värt något i livet, om det är en platt-TV eller möjligtvis en solsemester på någon spansk ö. Sedan dess har bloggandet legat nere, vet inte riktigt varför, men kanske har jag levt ute i verkligheten ett tag. Nu är det dock dags att dra i lite existensiella trådar igen;
Läste härom dagen att amerikanska (eller om det var svenska) löntagare hellre hade en procentuellt högre lön gentemot andra än att alla fick högre lön, inklusive dem själva, även om detta innebar att de fick en lägre lön. Kontentan var alltså att det som var viktigt var att de vann när de jämförde sig med andra. En parallell kan här dras till hur svenska VD-gubbar någon gång på åttio-nittiotalet började snegla på utländska VD-gubbar och inse att de hade mycket lägre lön. Nog för att de hade så det räckte och blev över till en och annan herrgård, sommarhus i Spanien och ett gäng fyrhjulsdrivna bilar, ni vet sånt där som VD-gubbar så gärna vill ha men aldrig använder. Det var dock inte nog när de jämförde sig med sina utländska kollegor.
Jag läste vidare och hittade en tabell för hur mitt framtida yrkes medianlön såg ut. Gymnasielärarna hade där en medianlön på 26 000 SEK/månad.
- 26 lök, det är ju en förmögenhet! tänkte jag som levt på studielån i drygt 5 år.
- Vad ska jag göra med alla de där pengarna?
Jag tillhör nämligen en skara som lyckats få studiemedelspengarna att räcka till utan att behöva missunna mig. Äter och dricker gott, mer än ofta, går på konserter och bio, köper de kläder som jag vill ha utan att behöva känna att jag måste äta havregrynsgröt en vecka osv. 26 000 i månaden kändes helt plötsligt bra, även om det kommer till barn och annat otyg i framtida livet.
Men säg den glädje som är långvarig. Idag publicerade GP en artikel om lönenivåer för massa yrken. Där kunde man läsa om exempelvis piloters medianlön på 58 0000 SEK, läkares dito på 51 000 SEK osv.
-Vad fan är 26 000? tänkte jag genast. Kattskit. Från att vara nöjd och glad gick jag till att vara bitter för att jag läst längre än en läkare behöver göra (jag kommer att ha läst 6,5 år när jag är klar) och definitivt längre än de flesta ingenjörer, men ändå tjäna mycket sämre och dessutom ha en löneutvecklingskurva som liknar Skånes topografi.
Ändå hade ingenting hänt!? 26 000 SEK var ju fortfarande lika mycket pengar?
Det är ändå lite konstigt det där, att livet tycks styras av en slags avundsjuka och en rädsla för att vara annorlunda och inte passa in i normen.
-Titta vad mycket pengar de tjänar, tänk om man ändå kunde tjäna så mycket pengar; en tanke som jag antar att en hel del av oss tänker lite då och då, men vad skulle man göra med dessa pengar? Se på de som vinner miljoner på Lotto.
-Nä, vi tänkte köpa en ny bil åsså ge bort lite till barnen.
Självklart betyder pengar mycket för ens vardagliga liv, men när man når en viss gräns så vette fan om det är speciellt kul. Jag är helt övertygad om att många av de här miljonärerna hittar andra saker att vara avundsjuk på; "de har säkert bättre sexliv", "han verkar vara mycket gladare än mig", "hon sjunger mycket bättre än mig", "han är så beläst och smart, tänk om man vore så". Så vida de inte är sådana där människor som har hittat grejen. Ta t.ex. en sådan person som "hästmannen"; en gubbe som bor i skogen i ett torp med sina djur, ätandes bröd och gröt och så fantastiskt nöjd med det. Inte för att jag skulle vilja göra det, men däremot skulle jag vilja hitta min grej eller snarare kanske tänka bort det där negativa i behöva konkurrera med andra. Jag vill bli nöjd helt enkelt.
För att inte förstöra nattsömnen helt blir det punkt här i och med ett citat som jag nyss snappade upp i en bok om moralfilosofi:
"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det" - Folke Tersmans farmor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar