Lycka...

...är att ha en plattTV? Eller kanske rösträtt? Eller kanske barn? Eller en frisk kropp?


Ämnet har figurerat tidigare i denna blogg, men mer på ett personligt plan än vad som komma skall. Anledningen till detta är att jag observerat vissa rörelser som vill införa ett lyckoindex i politiken. Senast läste jag i GP hur en miljöpartist hade sådana intentioner. Detta tycker jag är vansinnigt intressant, men också väldigt komplicerat och riskfyllt. Intressant därför att man inom politiken skulle kunna jobba för människors välstånd utifrån hur de faktiskt mår - inte utifrån BNP, lönenivå eller tillväxt i landet. Jag har nämligen svårt att se att man blir så fantastiskt mycket lyckligare av att kunna köpa precis vad man vill ha precis när man vill det. Lyckoforskningen (vad det nu är?) som nämnde miljöpartist refererar till säger också att sambandet lycka-pengar blir allt mindre ju mer man har. Alltså borde pengarna som inte ger någon större lycka omfördelas till de som verkligen kan skaffa sig lycka genom exempelvis en knäoperation, ett tak över huvudet, en avgiftning eller sin första semester någonsin. Pengar i sig har inget egenvärde så istället tittar man i denna modell på psykisk hälsa och ett mer holistiskt välstånd.

Enkelt eller hur? Men tyvärr är det för mig inte så enkelt. För vad är lycka? Är det inte extremt personligt - kan man verkligen forska empiriskt på lycka? Jag har svårt att se att politikerna kan utveckla en sådan mall att utgå efter. Min största invändning - eller snarare farhåga - mot denna tanke är dock att det liknar utilitarism [Ja, ja jag skall förklara]. Denna tanke om maximal nytta/lycka är nämligen inte en speciellt ny tanke. Den har funnits sedan 1700talet (minst). Kort sagt är utilitarismen (efter engelskans utility) en samhällsfilosofi som säger att man skall maximera nyttan för det största antalet, alltså det är den samlade nyttan som skall räknas. Nu tror jag inte att det är det som nämnde miljöpartist menar, men jag ser ändå en fara i att även med denna metod göra målet med politiken till ett räknetal som inte säger så mycket. Även om den psykiska ohälsan minskar i gemen säger inte detta ett dugg om den medborgaren som är utanför systemet. Utlitarism skulle med en metafor kunna beskrivas om att samhället har ena benet i en bubbelpool och den andra i en frysbox vilket då skulle betyda att man ändå hade det ganska bra.

Jag välkomnar dock med glädje sådana här förslag och tror också att det kommer att komma mer och mer med tiden när vi inser att det system som byggt upp vårt samhälle idag inte fungerar, vilket jag hävdar att det inte gör, titta på nästa nyhetssändning och se om ni håller med. Pengar i sig är ingen bra drivkraft om det enda det gör är att förstöra vår miljö, starta krig och ge allmän olycka. Politiken måste alltså ha ett mål som ligger närmare människan och kanske ett sådant här lyckotänkande är en väg. Att forma ett lyckoindex verkar dock i mina ögon dels väldigt svårt, dels lite för nära en överdriven paternalism(*). Men tack så mycket snälle miljöpartist för detta tilltag och lycka till!

(*) Paternalism = [I detta avseende] en inställning att staten - likt en fader vet vad som är bäst för sitt barn - vet vad som är bäst för invånarna.