DN meddelar idag att historia återigen skall bli ett obligatoriskt ämne på gymnasiet, även för så kallade yrkesutbildningar. Jag kan inte annat än gratulera och tycka att det är bra. Historisk kunskap är ett måste för att förstå omvärlden idag och få ett raster och perspektiv på de intryck vi får. Dessutom kan jag väl tycka att det är onödigt att uppfinna hjulet igen i debatter och annat pga dålig koll på historien.
Skolminister Björklund tycker att man skall läsa 1900-tals historia med världskrigen, förintelsen och kommunismen som ingredienser. Ja det låter väl lämpligt, fast självklart skall man även läsa om amerikansk, brittisk, och fransk imperialism, det svenska välfärdssamhällets uppbyggnad, mellanösternkonflikten (-ernas) grund i bl.a. brittisk ockupation m.m. Jag menar att historieämnet inte är till för att vara en fågelskrämma för vissa samhällsteorier, utan förklara varför saker och ting sker och skedde. Att inte många vet bakgrunden till kriget på Balkan är ett gott exempel på att historieundervisningen har fastnat i en slags vurm för en gammaldags inställning att det är livsviktigt att kunna rabbla kungalängden för att vara en god samhällsmedborgare. Historieämnet måste kopplas till livet vi lever idag så det inte blir en slags sentimental saga för kanoner o kruthistoriker som Herman Lindqvist. Att ha kunskap om sin bakgrund kan inte förringas, men huruvida Erik XIV dog av ärtsoppa eller syfilis är väl mindre intressant. Kungar och krig i all ära - jag påstår dock att det inte ger speciellt mycket för nutidsmänniskan mer än kul fakta.
Två invändningar finns dock mot denna [goda] intention:
För det första skall inte skolministern lägga sig i vad som läses i historieämnet, det kallas ministerstyre och är både kraftigt förbjudet enligt lag och ett starkt hot mot demokratin. Tyvärr är det enligt mig inte så sällan förekommande.
För det andra har jag lite svårt att se varför andra ämnen är mindre viktiga på yrkesprogrammen? Om nu alliansen vill ha renodlade yrkesprogram för folk som inte är lämpade [inte min formulering] att läsa upp till grundläggande högskolekompetens (vilket inte är raketforskning direkt) räcker då inte historiekunskaperna man fått genom sina tidigare nio år i skolan? Vad ger de extra 100 timmarna för en skoltrött yngling med bilmekarambitioner? Är t.ex. miljökunskap mindre viktigt för en människa idag, eller grundläggande ekonomi, eller förmågan att författa en faktura med korrekt svenska?
Denna kritik handlar mycket om min kluvna inställning till yrkesprogrammen. Dels tror jag liksom skolministern inte att alla skall bli läkare och ingenjörer, dels tror jag att få är mogna att sätta sina livsmål vid 15-16 årsålder. Att då gått igenom gymnasiet utan att få med sig grundläggande högskolekompetens kan vara ytterst tragiskt, speciellt då vi förutom denna yrkesprogramssatsning nu ser en neddragning på vuxenutbildningen. Det blir alltså svårare att senare i livet - då man kommit över tonårstrots och grupptryck - komma igen.
Jag vill inte ha ett samhälle där man föds in i en klass och är determinerad att där förbli, vilket jag menar att denna politik initierar. Kanske Björklund själv är ett offer för bristande historieundervisning då detta är ett steg tillbaka till ett klassamhälle som vissa menar är upplöst?
2 kommentarer:
Att esset Jan Björklund detaljstyr innehållet i historieämnet förvånar föga, att det sedan är (lag)vidrigt gör ju bara saken värre.
Jag frågar mig inte om skolan ska undervisa i historia utan hur. Hur skapar man intresse för ämnet utan att kreera ett gäng blågula nationalister som säger sig älska fosterlandet över allt annat? Hur skapar man en balanserad och opartisk undervisning som engagerar utan att ta ställning?
Sedan funderar jag även på den litteratur som används, många gånger inaktuell och missvisande...
Hur gör vi, Teacher?
Ja hur gör man? Min patentlösning när jag själv undervisar [i samhällskunskap]är att få undervisningen nära eleverna och deras liv vilket ju kan vara ett problem då de inte levde på 1700talet. Men jag tycker nog att nationalistvurmen börjar tappa relevans i ett samhälle som mer och mer styrs av globala krafter. Det finns inte längre så stora anledningar att samlas runt en enad "svensk" kultur. Jag menar därför att historieundervisningen skulle lägga mer krut på nutidshistoria och samhällshistoria för att kunna koppla historien till elevernas verklighet. Kopplingen med vad som hände då och hur det determinerar vårt liv idag kan kanske vara en lösning på hur man närmar sig eleven?
Vad gäller litteratur i skolan så märker jag att i alla fall samhällskunskapsböcker fortfarande idag är sjukt eurocentriska och tar upp nästan exakt samma ämnen som när jag gick i skolan. Märkligt!
När det
Skicka en kommentar