Mmm, vet inte hur många bloggar jag läst som helt plötsligt försvunnit från etern och sedan återvänt med ett "ursäkta för dålig uppdatering bla bla bla". Kanske min tes från mitt första blogginlägg som just avhandlade varför man skriver blogg stämmer; att det är något sätt att hitta självbekräftelse eller någon slags mening i livet. Jag skriver - därför är jag, eller nå´t sånt. Och när det då dyker upp annat i livet som ger mening åt livet så försvinner bloggaren?
Jag har i alla fall inte bemödat mig att skriva något i min blogg på ett tag. Vette fan om jag plötsligt såg ljuset i livet bortanför bloggosfären, men så är det.
I mina blogginlägg har det ofta funnits en kritisk syn mot konsumtionssmahället med en oro inför klimatförändringar i botten. Kanske var det den gnagande oron som liksom nyhetsflödet av krig o katastrofer gör att man kan sitta o äta chips i soffan och titta på dagens siffror gällande döda i svält o terrorattacker - man blir helt enkelt avtrubbad och likgiltig? Kanske trodde jag också att nu, nu händer det något. Avtal och tekniska lösningar m.m. är på framsteg.
Nu är jag dock tillbaka till en verklighet där jag inser att det inte ens är snack och lite verkstad utan snack och ingen verkstad. Såna där frågafem-enkäter som brukar finnas i dagstidningar visade för ett drygt år sedan på människor som sade att de tyckte det var jobbigt med klimatförsändringar och att de tänkte ändra sitt sätt att leva. Nu har jag flera gånger sett sådana enkäter där folk står och säger att de inte tänkter ett skit på miljön. Köp av miljöbil görs exempelvis snarast för att det är dyr bensin. Politikerna i Göteborg, där jag bor, har nu enats om vägavgifter för att bygga ut vägnätet tvärtemot vad som sas för några år sen. Att man skulle satsa på kollektivtrafik och att trängselavgifter i så fall skulle användas till det. Flyget skulle sluta skattesubventioneras - inget har hänt. Kollektivtrafiktaxorna ökar utan märkbart bättre service. Ekologiska varor snarare ökar än sjunker i pris.
En hel massa exempel som ovanstående får mig att tro att folk i gemen blivit avtrubbade och inte heller klarar av ställa bilen några gånger i veckan, byta köttbiten mot nåt annat emellanåt, köpa en kvalitetströja i månaden istället för fem från HM osv. Jag tror att det krävs starkare styrning. Slut på det nyliberala tramset. Inse att samhället måste regleras. Individen är stark, men tyvärr mest i ett kortsiktigt mål där den personliga bekvämligheten kommer först. Alla har inte heller kunskapen eller möjligheten att se långsiktigt, det är det som samhället är till för annars kan vi lika gärna börja med anarki. Precis som bönderna i byarna hjälpte varann att skörda åt varann när respektives åker var skördeklar och därmed kunde bärga större skördar så måste vi börja tänka i egalitära temer, utanför kortsiktig njutning för att senare kunna bärga gemenskapens frukter i exempelvis en planet som går att bo på.
I dagens samhälle har jag svårt att se att vi skulle göra det utan lite hjälp på traven från samhällets institutioner. Exempelvis skulle jag vilja se ett fokus i skolan på gemenskap och varför inte bara lite vänlighet och att kunna skänka den andre en tanke ibland. (Undviker ordet solidaritet för då blir man ju stämplad som kommunist). En empatisk människa med ett synfält utanför sitt eget bästa och förmåga att känna för andra tror jag är bättre rustad för att lösa gemensamma problem klimatförändringar än en armbågsmänniska. En trevlig sidoeffekt skulle kunna vara minskad kriminalitet m.m. Det är ju sjukt att den starkaste gemenskapen idag stavas Bandidos och Black Army.
Så där ja, höstens klagomur förklaras därmed invigd.
1 kommentar:
Intressant läsning.
Skicka en kommentar