Gör vi?
Nja, kanske inte bokstavligt, men kortsiktiga lösningar som gör att vi mår bättre för en stund verkar vara modellen i vårt samhälle. I det lilla perspektivet kan det vara att vi skänker en femma till en tiggare på sta´n och därmed dövar vårt samvete och intalar oss att vi är goda människor. I själva verket kan vi självklart slänga i en femhundring i den där naggade McDonaldsmuggen utan att tappa ett dugg i livskvalitet.
"Nej, nej, nej, det går inte, jag har lån på huset, barnen behöver blöjor osv. 500 kronor räcker till en bensintank det". Mmm, det räcker också till en vanlig s.k. mysfredag med fläskfilé, lösgodis, chips och bag-in-box. Mys på bara och släng en femma i koppen.
I det stora perspektivet verkar det gå kortare och kortare mellan besöken på behandlingshemmen. För drygt ett år sedan slog finanskrisen anno 2008 igenom. Uppbyggt av en bubbla som åstadkommits genom ofinansierad konsumtion och då främst huslån som inte hade täckning. Det i sig skapat av en historiskt låg räntenivå. Regeringar världen rycker ut för att rädda världen, räntan skjuter i höjden, banker går under. Konsumtionen sjunker, investeringarna står still. Receptet heter då, sänk räntan. Likt en amfetaminpundare skjuter vi i oss en kortsiktig lösning; låna till tillväxten, trots att vi vet vad som kommer sen. Pundaren får abstinens och inbrottsturnéer, samhället bygger återigen upp en bubbla med exakt samma metod som tidigare; billiga lån.
Missbrukaren kan komma ur sitt destruktiva sätt att genom att radikalt förändra sin livsstil och söka långsiktiga lösningar genom att sluta åka berg och dalbana mellan rus och bakrus. Jag ställer mig frågan huruvida samhället skall eftersträva att heja på ett system där vi en mer accelerande takt åker upp och ned i konjunkturernas svängningar? Finns det inte ett alternativ som också ger ett tryggt liv?
Och när kommer överdosen? En missbrukares överdos kan i alla fall ge ett slut på det otäcka medan samhällets överdos i form av recessioner, massarbetslöshet m.m. fortsätter i en oändlig spiral likt en mardröm hos en koma-patient i respirator.
Precis som i missbrukarens fall finns det självklart människor som har vinning av detta och som aldrig behöver bry sig om konjunktursvängningar eller missbrukare som hittas döda i en trappuppgång. Skall de bestämma över oss? Är det okej att langare och drogkungar, oavsett om drogen är amfetamin eller börskurvor, sätter premisserna för livet?
Hur får man egentligen in Wall Street på Betty Ford Center?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar