Upp och ner i politiken

En gråtråkig måndag när alla andras semesterar är förbi blir det sen och långsam frukost med lusläsning av pappers-GP och elektroniska lokal- och rikstidningar. Alltid finns det något bland innebandyresultat och börsrapporter som är läsvärt.

Det första jag fastnade för var folkpartiledaren Jan Björklunds uttalande om att han ville införa ett mer kontracykliskt [konjunkturcykler] tänkande när det gäller bidrag till kommunen. I dåliga tider ökar man bidragen och därmed statens utgifter för att bromsa en nedgång i ekonomin. I bra tider gör man tvärtom för att undvika överhettning. Detta kallas Keynesianism, men det ordet är inget som en borgerlig politiker vill ta i sin mun. Det är nämligen starkt förknippat med socialdemokrati. Därför kan man kalla det kontracykliskt agerande istället.

Enligt mig är detta en klart bra idé som inte är svårare att förstå än att man som privatperson sparar pengar när man har över för att kunna ta av när det blir knapert. Exempelvis om tvättmaskinen går sönder, huset behöver dräneras, bilen pajar eller som många upplever idag; du blir arbetslös. När ekonomin går för högtryck är skatteintaget stort och folk har arbete, bidragen till kommunerna kan därmed minska. När ekonomin stannar av ökas istället bidragen för att finansiera ex. socialbidrag, men även se till att skolor kan behålla lärare, vårdcentraler behålla läkare etc. Alltså jämna ut konjunktursvängningar. Det tycker jag är bra. Heja Björklund!

Men, det finns ett stort men här. Inte p.g.a. att jag anser idén är dålig, även om man kan kritisera det för att skapa inflation m.m. Nej invändningen jag har är att det är en Folkpartiledare som står och uttrycker detta. En liberal borde nämligen vara emot att staten gör sådana stora ingrepp i ekonomin. Ekonomin skall enligt en liberal sköta sig självt och liksom Darwins evolutionsteori sortera bort dåliga företag och dåliga organisationsformer i de stålbad som kallas lågkonjunktur. Att förspråka Keynesianism som innebär stora ingrepp, någon kanske skulle kalla det störningar, i ekonomin borde inte vara något som en liberal tar till.

Detta är ju dock inte första gången som jag uppmärksammat det tveksamt liberala i Björklunds politik. Skolpolitiken har stora drag av minskad valfrihet och ganska så ofta rent konservativa för att inte säga reaktionära ingredienser som litteraturkanon och 50-talsdisciplin. Återigen blir jag alltså konfunderad över var den politiska ideologin tagit vägen?

Inte är det bättre på vänsterkanten heller. Sex socialdemokratiska kommunpolitiker skriver i en debattartikel i DN 30/7 att de måste sluta motarbeta friskolor. De syftar på hur friskolor har haft svårt att få tillstånd att starta friskolor då det är kommunen som har sista ordet. Ja motarbeta kanske man inte skall göra, men att fortsatt diskutera och utvärdera detta ändå ganska nya sätt att driva skola måste fortsätta. Debattartikelförfattarna har dock många poänger som att kommunala skolor måsta ta samma ansvar för eleverna och att kommunala skolor inte skall bli räddningsplankor för friskolor som lägger ned. Elevansvaret skall delas lika. Bra så.

Dock tycker jag att det är mycket platt av socialdemokrater att bara lägga sig och acceptera att "Det ideologiska slaget om skolan är vunnet". Tänk att vara politiker och gå in med den inställningen? Det är ju som att vara höjdhoppare och bestämma sig att du inte kommer att kunna hoppa över. Klart att du river.

Vi har i Sverige idag den mest liberala variant av friskola/privatskola i världen. Friskolor får, om det går rätt till, exakt samma finansiering som komunala skolor genom elevpengen. Samtidigt har friskolor många friheter som inte kommunala skolor har när det gäller exempelvis elevintag. Man har inte samma offentlighetsprincip som kommunen vilket ger sämre insyn i verksamhet, ekonomi och drift.

Självklart lever den ideologiska kampen. Mycket är kvar att göra för att säkra att alla kan få en bra skola. Men då kan vi inte ha Socialdemokrater som tycker att det är okej att tjäna [skatte-] pengar på barns utbildning. All eventuell vinst i skolvärlden kan ge ett barn på en annan skola, eller samma skola, en större chans till att nå ett godkändt genom högre lärartäthet, extra undervisning eller en sån enkel sak som en riktig lärobok.

Först när alla barn går ur skolan med minst godkänt i alla ämnen, ja då kan vi kanske börja dela ut vinst. Fast hellre ser jag dock att pengarna går vidare till något annat behov inom välfärden. Hur kan man egentligen motivera att plocka ut vinst inom välfärdssektorn? Finns det inte alltid ett behov av mer vårdplatser, bättre skolor etc.?

Ostrukturerat och knepigt inlägg blev det visst idag. Kontentan är i alla fall att sossarna nu för tiden är liberaler och folkpartiet blandar och ger från både höger och vänster.

"Vem i hela världen kan man lita på" - Mikael Wiehe, Hoola Bandoola Band