Ferdinand für alle

I dagens tidningsskörd (ok då, websidor publicerade av tidningsutgivare) hittade jag en riktigt skojig grej. Skojig i bemärkelsen ofattbar, sanslös, Va?! etc. Det hela handlade om något som heter "krystgåva" [push present] och är en present som nyförlösta mammor ska få efter förlossningen - lite i stil med en industriarbetare som avtackas efter 50 år på fabriken med en guldrova. Lika lite som en arbetare behöver en guldrova tycker jag mig tro att en alldeles färsk mamma behöver en krystgåva. Att ha slitit ett helt liv på en fabrik borde rimligtvis betyda att pensionens lata dagar ses som den stora vinsten. I nybliven mamma-fallet borde självklart ett barn vara gott nog. "Att få ett barn är den största gåvan man kan få" sägs det, och utan att ha ett uns av erfarenhet tror jag nog att det också är så.

Vad ska man då med en krystgåva till? Inte för att jag missunnar nyblivna mammor och inte är jag heller speciellt sugen på att krysta fram något som väger 3-5 kilo ur vilken kroppsöppning det än må vara, men ändå? Visst kan man ge sin fru/sambo/partner en gåva för att man älskar henne och att det kan vara en fin uppmuntran och ger henne en känsla av lite glamour när sömnlösa nätter och blöjbytesvardagen tar överhanden. Men själva krystandet har väl ändå en naturlig present som står över både diamanter och spabehandlingar?

Ovanstående var en ganska lång inledning på ett inlägg jag tänkt skriva länge. Det hela handlar om något som jag döpt till The Ferdinand Way (om jag skulle få för mig att åka omkring i kavaj, tshirt o jeans och fakturera föreläsningar så är det en ganska catchy slogan) eller snarare avsaknaden av den. TFW är baserat på den där tjuren som lyckas med att varenda julafton sticka sig på en humla fast jag veterligen aldrig sett en gadd på en humla. Ferdinand sitter mest på dagarna och har det gött, inte för att han är lat och apatisk, nej för att han har hittat någonting som han gillar skarpt och det räcker med det. De andra yrar omkring och försöker träna och fightas för att nå ett mål som de tror är det de vill ha. Men Ferdinand skiter i det. Han är nöjd med att ha hittat det stora i det lilla.

I vår omvärld tycker jag mig se att vi saknar TFW i mångt och mycket. Inte för att det är fel att ha mål och drömmar, men att likt tjurarna springa planlöst omkring och sikta på något som vi tror är bra är för oss, samtidigt som vi kanske missar det lilla som betyder något är bara knasigt. Det ska vara mer, större och bättre. Det räcker inte med en 42" plattTV, nej det ska vara plasmaskärm så stor att vi måste sätta soffan längre bak för att kunna se hela bilden (jo det är sanning, jag har sett det). Det räcker inte heller med att föda ett barn, nej det skall vara en diamantring också. Kanske en nanny också så man slipper se sitt barn och kan göra karriär istället?

Vi skall hela tiden se framåt, skapa visioner och mål - som om inget duger som det är idag. Kanske är det inte så konstigt i ett dunderrationaliserat samhälle där ingenting får ta den tid det egentligen tar. Arbetstillfällen försvinner och därmed måste vi hitta på nya grejer att producera för att skapa arbete, skolan måste utöka för att skaffa sig en skolpeng och därmed ekonomi, alla kommuner skall ha lärosäten för att locka så mycket folk som möjligt etc. Få vågar vara små eller vara nöjda med vad de är eller har.
-Bakåtsträvare, väser entreprenörssamhället till dem medan de planerar för återuppbyggandet av Babels torn. - Hur ska man skapa tillväxt på det sättet? Ja det kan man fråga sig.

I min vision (för att vara lite paradoxal) vinner Ferdinand. När mätarna gått i topp och inga saker längre går att köpa, ja då är de som nöjer sig med att lukta på blommorna eller sniffa på sitt nyfödda barn garanterat världens lyckligaste.