The bigger the better?

Idag ska vi prata storlek, hur man eventuellt gör saker större och om det är så himla bra. De som hoppats på något smaskigt om manliga fortplantningsorgan blir tyvärr besvikna; ämnet är tillväxt relaterat till livet.

Tidningarna skriver idag om en negativ tillväxt i år pga av rådande konjunktur och finanskris. (GP) Jag måste erkänna att jag inte fattar vad tillväxt är till för, eller snarare vart tar den vägen och vem blir lycklig av den? En del likställer tillväxt med ökad välfärd. Jag undrar; på vilka grunder? Vi har haft en sjukt bra tillväxtkurva de senaste åren; folk jobbar mer än någonsin. Men är det verkligen livet på en pinne att jobba 40 timmar i veckan för att kunna spendera helgen på valfritt köpcenter? Kan det vara så att det är en bidragande orsak till att Danmark alltid hamnar ovanför Sverige i lyckoindex just för att de har 37 timmars arbetsvecka mot Sveriges 40? Faktum är att Danskar enligt en brittisk undersökning är lyckligast i världen. (SVD)

Jag är inte dummare än att jag förstår korrelationen mellan ekonomi-jobb-skatteintäkter, men ibland undrar jag om gemene man verkligen får tillgång till den heliga tillväxtkurvan? Ett exempel är hur bonusar och chefslöner går upp något kapitalt i goda tider, medan reallöner för arbetare snarare pga inflationen ligger still. I sämre tider får vi så klart en högre arbetslöshet vilket är hemskt för de som förlorar jobbet. Jag funderar lite på om det verkligen behöver vara så?

I ren solidariskt anda anser jag att man allt oftare istället för att sparka folk borde dela på de jobb som finns; alltså gå ned i arbetstid. Jag är helt övertygad om att många är indoktrinerade i ekonomiska måsten som gör att de åtta timmarna och heltidslönen sitter bergfast, man kan inte se ett annat sätt hur livet skulle kunna gå till. Samtidigt är jag klart medveten om att många lågavlönade i realiteten inte har möjlighet att gå ned i arbetstid och ändå lever på marginalen. De jag pratar om är snarare den gigantiska medelklassen som i expressfart stressar och äter sig mot en framtid på intensivvården för hjärt-/kärlsjukdomar utan att verka tycka om sitt liv för det.

När jag växte upp var det många föräldrar (främst mammor) som självvalt jobbade deltid. Nu undrar jag - eftersom tillväxten sen dess varit enorm - varför kan man inte göra det idag? Vad har tillväxten gjort för oss om vi måste jobba mer och må sämre? Om jag ska fortsätta på "det var bättre förr" -spåret (bloggens namn måste ju göra skäl för sig) har jag en fråga på vilket sätt det är bättre med köpcenter där man i och för sig kan köpa trumpeter, trattkantareller och torrjäst på samma plats, men saknar allt vad mysighet och kärlek är, än att ha en affär på cykelavstånd där allt man behöver för vardagen finns. I det området jag bor fanns det förr en fruktaffär, fiskaffär, bageri, ett mindre ICA, klädaffär (nåja) m.m. På vilket sätt är det bättre idag när jag ska åka till Mammons tempel för att möta kass service, okunskap och bulkvaror? Är det billigare, och i så fall; hur kunde min halvtidsarbetande mamma då få ihop det?

Utveckling och tillväxt är honnörsord i alla styrelserum oavsett om det är aktiebolag, skolstyrelser eller kommunala styrelser. I det senare finns en påtagligt destruktiv tillväxthets som min bror gjorde mig påmind om när jag var uppe och hälsade på honom i Mora. Den finns dock även i min hemkommun Arvika och säkert på andra småorter. Båda dessa städer är små pittoreska städer som ligger naturskönt vid en stor sjö mitt ute i skogen. Kulturlivet är starkt med historiska referenser som Zorn respektive Rackenkonstnärerna och det hela konstitueras snarast av det lilla och mysiga. Min bror berättade dock om hur svårt det är för de styrande att förstå detta. Utvecklingen ska ske genom att fler skall flytta till kommunen, bostäder skall byggas i rena miljonprogramsfarten och det skall finnas högskolor med utbildning på distans, shoppingcentrum m.m. Kommunen skall helt enkelt bli större, för det är bra. Punkt.

Jag tror att man ofta skjuter sig själv i foten här. Utveckling är väl oftast ett positivt ord, men om det sker på bekostnad av det som faktiskt är kärnan i orten eller verksamheten är jag mindre imponerad. I Arvika har man lyckats döda innerstaden (och för den delen all affärsverksamhet på bygden likväl) genom att bygga ett fruktansvärt fult Konsum/ICAkomplex strax utanför själva shoppingstråken. Tidigare fanns det åtminstone åtta rejäla (inga halvdana närlivs) mataffärer i själva tätorten + jag vet inte hur många lanthandlar, men nu finns det endast i stort sett dessa två. Oligopol kallas det på ekonomispråk vilket innebär att man knappast konkurrerar med varken service eller pris. Vem tjänade på detta undrar jag? Inte är det de butiksägare i sta´n som en efter en sätter utförsäljningslappen på dörren pga noll genomströmning av folk. Inte kan det vara kunderna som nu har två istället för åtta mataffärer att välja på. Och inte vann Arvika Stad på att hälften av butikerna i en tidigare levande stadskärna nu är prydda av brun wellpapp där orden "affärslokal uthyres" står att läsa.

Jag har tidigare varit inne på att det kan vara unikt att vara liten och att det är just det som är det speciella. Visst är det gôtt med en riktigt saftig miljarddollars Hollywoodfilm ibland, men frågan är om filmer som "Hästmannen" eller "Plötsligt i Vinslöv" rent av blivit sämre om det smaskats på med en häftig budget? Ibland leder sk tillväxt snarare till en utväxt. En stinkande gråbrungrön koloss till utväxt som alla tycker är ful, ingen mår bra av och likt en cancersvulst äter upp resten av samhällskroppen.

Kanske kan det i framtiden finnas plats för det lilla och charmiga. Kanske att kvalitet och charm kommer att stå framför effektivitet och mängd.

Avslutningsvis; fult, knyckligt, lite småbrändt men hembakat bröd är alltid godare än industribakat perfekt format bröd. Och dessutom billigare. Tänk på den så hörs vi!