Konkurrens är bra, säger de. Vissa dryftar sig tom att säga att det är svaret på det mesta i vårt samhälle. Inför man bara konkurrens blir allt bättre och billigare. Och ja, marknadsekonomin har gett oss billigare och fler varor. Vissa säger även att konkurrensen leder utvecklingen framåt, genom att företagen satsar pengar på att utveckla produkter som skall sälja bättre. Alltså sånt som vi som konsumenter vill ha.
Jag är helt övertygad om att det mesta av detta också stämmer, men jag tvivlar dock på några antaganden. Det första är vad man lägger i ordet utveckling. Är exempelvis Iphone en utveckling? Är plattTV:n utveckling? Försäljningssuccer visst, men utveckling? Den utveckling som sker idag och drivs av framtida ekonomiska vinster går inte direkt att jämföra med upptäckten av vaccin och potatis, vilket leder mig in på nästa steg av dubier. Drivs verkligen utveckling av människans vilja att vara bäst?
Konkurrensförespråkare menar ofta att utvecklingen skulle näst intill stagnera om inte konkurrensen var den drivande kraften i samhället. Jag undrar jag. Väl medveten om att exempelvis den tekniska utvecklingen av idag sker genom att investerare betalar forskare i hopp om patent och försäljningssuccer, är jag ändå inte övertygad. Jag vill tom påstå att konkurrens kan leda till en sämre utveckling.
Ett exempel från vardagslivet: när jag var 10 år spelade näst intill alla i min klass både basket och fotboll. Det skedde på ett lekfullt sätt där alla fick vara med. Någonstans i tonåren hoppade dock många av för att i 20-års åldern bestå av några få individer. Ord som gemenskap och nöje hade utbytts till utveckling och avbytare. Målet med träningarna var nu primärt att vi skulle bli bättre och vinna matcher. Missade man en träning sågs det med onda ögon. Sorteringen hade börjat.
Här någonstans spricker konkurrenstesen i mina ögon. Ja så klart måste man träna och ligga i om man skall bli en bra fotbollsspelare, men klubben tappade ändå 90 % av sitt spelarunderlag på en väldigt kort tidsperiod. Kan det vara så att större delen av oss inte är speciellt intresserade av att vara bäst utan gör saker för att må bra och ha kul? Tappade man inte perspektivet ifrån vad som egentligen betyder något för människan? Extra märkligt blir det när det resulterade i att de flesta la av med idrott överhuvudtaget och idag sitter med begynnande gubbmagar och hjärtifarkten på ingång? Missade man inte [för att stanna i fotbollskontexten] målet?
Detta är för mig direkt överförbart på konkurrenssamhället. Visst leder konkurrensen till "utveckling", det finns hur många studier som helst som stödjer det. Dock saknar man ofta ett bredare perspektiv i dessa studier. Visst kan vi idag tacka konkurrensen för att vi kan köpa billigare och fler grejer än någonsin, men vi kan likväl tacka konkurrensen för det som på finspråk kallas för externa effekter; klimatkris, försurade vattendrag, fiskdöd, cancer, stress etc. Vissa samhällsdebattörer ger t.o.m. denna konkurrenshets skulden för mellanösternkrigen. Jag vet inte det, men å andra sidan är väl krig i sig en sorts tävling?
Min poäng är att utvecklingen visst sker i konkurrensens namn, men är det inte i många avseenden en ganska kass utveckling? Jag har tidigare i denna blogg gjort en jämförelse mellan dagens samhällsekonomi och droger. Välbefinnande visst, men är inte bieffekterna större än kicken? Jag tror att det hela är ett tankefel, där vi i vårt livspussel inte utgår ifrån basala mänskliga behov som ger oss tillfredställelse utan skapade behov som då gör oss olyckliga när vi inte har uppfyllt dem. Ofta kanske detta till och med är okunskap? Kanske skolan idag skulle satsa på att träna ungdomar i att byta perspektiv?
Gamla ordspråk ger mig ofta en kick i sin enkla visdom [och då tänker jag inte på JC:s "shop til you drop"]. "Resan är målet" är ett sådant. I dag verkar resan allt för ofta bestå av att mer eller mindre vantrivas på ett jobb för att nå sitt mål (pengar). Detta tror inte jag är ett bra sätt att utvecklas. Mår man bra blir man nyfiken på livet och vad jag tror även nyfiken på teknik, sjukvård, skola m.m. Den utveckling som sker genom konkurrens tror jag likväl kan ske genom att vi istället för försäljningsmål satsar på enkla basala mänskliga behov som gör oss lyckliga. Försäljningsmål är inte direkt relaterade till mänsklig nöjdhet.
Avslutningsvis vill jag dra en parallell till mitt musicerande. Jag har för det mesta dragits till mitt övningsrum för att jag tycker att det är kul, en nyfikenhet på om jag kan lära mig svåra trumkomp, hur snabbt jag kan spela. Jag är också mycket av en autodidakt. Även om jag har haft trumlektioner under många år, var det sällan de läxorna jag övade på. Jag hittade istället på egna teknikövningar och vips hade jag spelat knepiga udda taktarter. Hösten 2003 började jag tyvärr på musikhögskolan där jag istället satte fokus på att tävla med de andra trummisarna. Det tog definitivt död på min lust och nyfikenhet kring trumspelet. Målet var förskjutet ifrån vad som gjorde mig lycklig till att istället göra det hela till en tävling. Poängen får ni räkna ut själva.
Jag är helt övertygad om att det mesta av detta också stämmer, men jag tvivlar dock på några antaganden. Det första är vad man lägger i ordet utveckling. Är exempelvis Iphone en utveckling? Är plattTV:n utveckling? Försäljningssuccer visst, men utveckling? Den utveckling som sker idag och drivs av framtida ekonomiska vinster går inte direkt att jämföra med upptäckten av vaccin och potatis, vilket leder mig in på nästa steg av dubier. Drivs verkligen utveckling av människans vilja att vara bäst?
Konkurrensförespråkare menar ofta att utvecklingen skulle näst intill stagnera om inte konkurrensen var den drivande kraften i samhället. Jag undrar jag. Väl medveten om att exempelvis den tekniska utvecklingen av idag sker genom att investerare betalar forskare i hopp om patent och försäljningssuccer, är jag ändå inte övertygad. Jag vill tom påstå att konkurrens kan leda till en sämre utveckling.
Ett exempel från vardagslivet: när jag var 10 år spelade näst intill alla i min klass både basket och fotboll. Det skedde på ett lekfullt sätt där alla fick vara med. Någonstans i tonåren hoppade dock många av för att i 20-års åldern bestå av några få individer. Ord som gemenskap och nöje hade utbytts till utveckling och avbytare. Målet med träningarna var nu primärt att vi skulle bli bättre och vinna matcher. Missade man en träning sågs det med onda ögon. Sorteringen hade börjat.
Här någonstans spricker konkurrenstesen i mina ögon. Ja så klart måste man träna och ligga i om man skall bli en bra fotbollsspelare, men klubben tappade ändå 90 % av sitt spelarunderlag på en väldigt kort tidsperiod. Kan det vara så att större delen av oss inte är speciellt intresserade av att vara bäst utan gör saker för att må bra och ha kul? Tappade man inte perspektivet ifrån vad som egentligen betyder något för människan? Extra märkligt blir det när det resulterade i att de flesta la av med idrott överhuvudtaget och idag sitter med begynnande gubbmagar och hjärtifarkten på ingång? Missade man inte [för att stanna i fotbollskontexten] målet?
Detta är för mig direkt överförbart på konkurrenssamhället. Visst leder konkurrensen till "utveckling", det finns hur många studier som helst som stödjer det. Dock saknar man ofta ett bredare perspektiv i dessa studier. Visst kan vi idag tacka konkurrensen för att vi kan köpa billigare och fler grejer än någonsin, men vi kan likväl tacka konkurrensen för det som på finspråk kallas för externa effekter; klimatkris, försurade vattendrag, fiskdöd, cancer, stress etc. Vissa samhällsdebattörer ger t.o.m. denna konkurrenshets skulden för mellanösternkrigen. Jag vet inte det, men å andra sidan är väl krig i sig en sorts tävling?
Min poäng är att utvecklingen visst sker i konkurrensens namn, men är det inte i många avseenden en ganska kass utveckling? Jag har tidigare i denna blogg gjort en jämförelse mellan dagens samhällsekonomi och droger. Välbefinnande visst, men är inte bieffekterna större än kicken? Jag tror att det hela är ett tankefel, där vi i vårt livspussel inte utgår ifrån basala mänskliga behov som ger oss tillfredställelse utan skapade behov som då gör oss olyckliga när vi inte har uppfyllt dem. Ofta kanske detta till och med är okunskap? Kanske skolan idag skulle satsa på att träna ungdomar i att byta perspektiv?
Gamla ordspråk ger mig ofta en kick i sin enkla visdom [och då tänker jag inte på JC:s "shop til you drop"]. "Resan är målet" är ett sådant. I dag verkar resan allt för ofta bestå av att mer eller mindre vantrivas på ett jobb för att nå sitt mål (pengar). Detta tror inte jag är ett bra sätt att utvecklas. Mår man bra blir man nyfiken på livet och vad jag tror även nyfiken på teknik, sjukvård, skola m.m. Den utveckling som sker genom konkurrens tror jag likväl kan ske genom att vi istället för försäljningsmål satsar på enkla basala mänskliga behov som gör oss lyckliga. Försäljningsmål är inte direkt relaterade till mänsklig nöjdhet.
Avslutningsvis vill jag dra en parallell till mitt musicerande. Jag har för det mesta dragits till mitt övningsrum för att jag tycker att det är kul, en nyfikenhet på om jag kan lära mig svåra trumkomp, hur snabbt jag kan spela. Jag är också mycket av en autodidakt. Även om jag har haft trumlektioner under många år, var det sällan de läxorna jag övade på. Jag hittade istället på egna teknikövningar och vips hade jag spelat knepiga udda taktarter. Hösten 2003 började jag tyvärr på musikhögskolan där jag istället satte fokus på att tävla med de andra trummisarna. Det tog definitivt död på min lust och nyfikenhet kring trumspelet. Målet var förskjutet ifrån vad som gjorde mig lycklig till att istället göra det hela till en tävling. Poängen får ni räkna ut själva.
3 kommentarer:
Skicka en kommentar